Funderingar....

Är det nånting jag hatar så är det konflikter! Och är det nånting jag inte är så är det långsint!
Jag är den som vill vara arg några sekunder, spy lite galla, prata ut om det, och sen gå vidare.
Jag är också i tron om att folk faktiskt kan ändra sig.
Jag är inte den som ger nån ett visst antal chanser sen är det bra.
Och varför ska det behöva vara så jäkla negativt att reda ut bråk?
Och varför kan man inte själv få avgöra om man är beredd att förlåta någon och ge den en ny chans utan att andra ska bli arga/besvikna?
Och är det nånting jag verkligen verkligen HATAR så är det när man inte ens får chansen att lösa konflikten.
Varför ska det vara så fel att försöka vara god ibland?
Kan inte allt bara få ligga på mig? Kan inte allt bara få vara Mitt beslut och ingen annans?